Kemikalier

Under de senaste 200 åren har ”industrisamhället” (i Sverige från mitten av 1800-talet),”kemikaliesamhället” (efter andra världskriget) och ”IT-samhället” (senaste 50 åren) gjort enorma framsteg vad gäller att förbättra och producera nya varor och produkter. Det handlar till exempel om mer och bättre mat, effektivare läkemedel, bättre transportmedel, hushållsprodukter, byggnadsmaterial och bekämpningsmedel. Dessa framsteg har bidragit till en höjd levnadsstandard och livskvalitet och en bättre hälsa, åtminstone för befolkningen i industriländerna. Idag framställs, distribueras och används tusentals olika kemikalier som ingår i alla möjliga produkter. Världsproduktionen av kemikalier är idag uppe i 400 miljoner ton årligen. Det är en exponentiell ökning från tio miljoner ton år 1970. Enligt EU:s kemikaliemyndighet ECHA används över 100 000 kemikalier inom unionen, varav omkring 30 000 finns i produkter vi använder dagligen. Genom handel sprids dessa ämnen över nationsgränserna.

När varor tillverkas, används, återvinns, förbränns eller hamnar på deponi, läcker kemikalier ut i luft, mark och vatten. Många av dessa kan i tillräckligt höga halter verka som miljögifter, som kan skada naturens ekosystem och människors hälsa. Det är främst via fet mat som fisk, kött, mjölk och ägg som vi får i oss miljögifter. Dricksvatten från egen brunn kan innehålla skadliga ämnen, även om det är oklart exakt hur dessa påverkar människors hälsa. Miljögifterna kan försämra vår fertilitet, skada det centrala nervsystemet och orsaka cancer. Oavsett var och hur vi lever så har alla människor mätbara halter av miljögifter i kroppen. Samtidigt vet vi att dödligheten i många vanliga sjukdomar minskade kraftigt – samtidigt som medellivslängden ökade markant - parallellt med att industrisamhället, kemikaliesamhället och IT-samhället växte fram. Den sammanvägda effekten har därför med all sannolikhet varit gynnsam för vår hälsa, vilket förstås inte utesluter att en lägre belastning av miljögifter skulle kunna förbättra hälsoläget ytterligare.

Utsläppen av kemikalier som är skadliga för hälsan har förändrats efter olika larmrapporter. Många av de kemikalier som historiskt sett inneburit störst hälsofara har idag fasats ut eller är strikt reglerade vad gäller användningsområden och hantering. Här kan dock ökad handel via internet vara ett problem. Det kan innebära att varor från länder med en betydligt sämre kontroll av kemikalieinnehåll importeras och hamnar i omlopp, trots att innehållet kan vara förbjudet på den svenska och europeiska marknaden. Samtidigt dyker ständigt nya kemikalier och föreningar upp, där vi många gånger har bristande kunskap om hur de påverkar hälsan. I Sverige i allmänhet, och i Stockholms län i synnerhet, är utsläpp av kemikalier från industriell verksamhet begränsad. I stället kommer många av de skadliga kemikalier vi exponeras för från livsmedel och dricksvatten, kläder, hygienartiklar och andra konsumtionsvaror. Tidigare exponerades ett mindre antal människor, oftast på sina arbetsplatser, för relativt höga doser av ett fåtal ämnen. Idag exponeras alla i samhället, även känsliga individer som barn, äldre, sjuka och gravida kvinnor, för fler ämnen men i relativt låga doser.

Exponering

Den största exponeringen för kemikalier sker genom livsmedel och dricksvatten, samt genom luften vi andas. Vi kommer också i direkt kontakt med kemikalier genom produkter som kläder och hygienartiklar. Kemikalier i olika förpackningsmaterial kan även föras över till livsmedel och därigenom innebära exponering för ämnen som inte borde finnas i maten. Att vistas i områden med förorenad mark, liksom att äta växter som vuxit på sådan mark eller att äta köttinälvor från djur som vistats på förorenad mark eller i förorenat vatten, och själva utsatts för kemikalier, är också en källa till exponering.

Dricksvatten

De flesta invånarna i Stockholms län dricker kommunalt vatten, och bara 4,0 procent av befolkningen dricker vatten från egna brunnar. Däremot finns det kommuner där det är vanligare med enskilda brunnar, till exempel Norrtälje, Ekerö och Värmdö (tabell 10.1). Det finns en medveten strategi från kommunernas sida att öka antalet hushåll som är anslutna till de kommunala vattenledningsnäten för att säkerställa en god kvalitet på dricksvattnet. Samtidigt som allt fler hushåll kopplas till det kommunala vattennätet i de flesta bostadsområden ökar dock antalet personer som bor permanent i områden där det tidigare mest fanns sommarstugor – platser som ofta saknar kommunalt vatten. Det gör att antalet personer som dricker vatten från egen brunn inte alltid minskar i samma takt som det görs nya anslutningar till de kommunala vattenledningsnäten. Andelen bland invånarna i Stockholms län som tar sitt dricksvatten från egen brunn minskade relativt lite mellan 2007 och 2023, från 5,0 procent 2007 till 4,5 procent 2015 och till 4,0 procent 2023 (tabell 10.2).

Bland de som uppger att de dricker vatten från egen brunn har 52 procent analyserat vattnet någon gång under de senaste tre åren. Resultaten visar att 73 procent av de egna brunnarna har tjänligt vatten, 20 procent har tjänligt vatten med anmärkning, medan 1,5 procent har otjänligt vatten (figur 10.1). De vanligaste kemiska orsakerna till dålig vattenkvalitet är för höga halter av arsenik, bly och radon, samt i mindre utsträckning av fluorid och uran [1, 2]. Höga halter av dessa grundämnen är vanligare i borrade brunnar än i grävda. Otjänligt vatten på grund av biologiska orsaker beror oftast på för hög halt av bakterier, och mindre ofta på grund av blågrönalger. Detta är vanligast i grävda brunnar eftersom de är ytligare, vilket gör att vattnet kan bli förorenat av, exempelvis, närliggande jordbruk.

Livsmedel

Maten är en vanlig orsak till att människor exponeras för skadliga kemikalier (tabell 10.3). Att livsmedel innehåller sådana kemikalier kan bero på överföring från förpackningsmaterial, eller att de består av växter som vuxit på förorenad mark, kött/inälvor från djur som har levt på förorenad mark eller i förorenat vatten, eller innehåller kemikalier som produceras under tillagningsprocesser.

Sedan 1999 genomför Livsmedelsverket så kallade matkorgsundersökningar för att kartlägga hur stor mängd näringsämnen och oönskade ämnen som finns i livsmedel på den svenska marknaden. Den senaste undersökningen från 2022 visade att per- och polyfluorerade ämnen kan uppmätas i ägg och fisk, men att nivåerna i de andra livsmedelsgrupperna är lägre än vad som kan mätas. Det uppskattade genomsnittliga intaget på befolkningsnivå har minskat mellan 1999 och 2022. Matkorgundersökningen visade också att intaget av PCB och dioxiner genom maten har minskat från 1999 till 2022 [3].

Bisfenol A kan finnas på insidan av konservburkar och detta är en av de största källorna till svenskarnas intag av ämnet [4]. I MHE 23 svarade 11 procent att de äter mat från konservburkar två gånger i veckan eller oftare (figur 10.2). På EFSA:s inrådan har EU-kommissionen bestämt att från och med januari 2025 är det förbjudet att använda bisfenol A och andra bisfenoler i förpackningsmaterial för livsmedel [4].

Ekologiska livsmedel

Vid konventionell produktion av livsmedel används ibland bekämpningsmedel och dessa kan överföras, särskilt till frukt och grönsaker. Bekämpningsmedel undviks vid ekologisk odling men eftersom de förekommer allmänt i miljön kan det hända att även ekologiskt odlade livsmedel innehåller spår av bekämpningsmedel, dock oftast i lägre halter [5].

MHR 23 visar att andelen av befolkningen i Stockholms län som handlar ekologiska livsmedel ligger kvar på ungefär samma nivå som 2015, efter en tidigare ökning (tabell 10.4).

Fisk

Enligt Livsmedelverkets råd bör vi äta fisk 2–3 gånger i veckan eftersom fisk innehåller nyttiga fettsyror, selen, jod, och vitamin D. Vissa fisksorter innehåller relativt höga halter av olika miljögifter, såsom dioxin, PCB, kvicksilver och per- och polyfluorerade ämnen. Därför behöver konsumenten vara medveten om vilken sorts fisk som äts och hur ofta. Fisk som innehåller relativt höga halter av miljögifter är sill och strömming från Östersjön och viss insjöfisk [6]. Enligt Livsmedelsverket bör barn upp till 18 år, kvinnor i fertil ålder, gravida och ammande inte äta sådan fisk oftare än 2–3 gånger per år [6].

I MHE 23 uppger 22 procent av befolkningen i Stockholms län att de äter fisk minst 2–3 gånger i veckan. Detta är en minskning sedan 2015, då motsvarande andel var 32 procent (figur 10.3). Andelen som äter insjöfisk och strömming eller sill fyra gånger per år eller oftare har halverats sedan 2015 (figur 10.3). Fiskkonsumtionen har minskat på liknande sätt även bland kvinnor i fertil ålder. I MHR 23 svarar 16 procent av kvinnor i åldrarna 18-39 år att de äter fisk minst två gånger i veckan, jämfört med 26 procent 2015, och andelen som svarar att de äter insjöfisk, strömming eller sill oftare än fyra gånger per år har mer än halverats sedan 2015 (figur 10.4).

Konsumentprodukter

Konsumentprodukter produceras vanligtvis av plast, metall, trä, gummi, textil eller papper. De kan innehålla många olika kemiska ämnen som kan påverka hälsan på olika sätt vid höga koncentrationer. Leksaker gjorda av plast eller gummi, skor, och barnkläder som ofta har plasttryck kan innehålla mjukgörande ämnen, så kallade ftalater. Vissa textilier kan innehålla per- och polyfluorerade ämnen, flamskyddsmedel och färgämnen. Elektronikartiklar som tv-apparater, datorer och mobiltelefoner kan innehålla hälsoskadliga metaller, bromerade flamskyddsmedel och per- och polyfluorerade ämnen.

Sedan januari 2025 är det förbjudet att slänga textilier som restavfall i Stockholms stad, de måste i stället lämnas in för återvinning. Syftet med detta är både att bevara resurser och att minska spridningen i naturen av de många kemikalier som används i textilier.

Kemikalieinspektionen rekommenderar god ventilation i hemmet samt regelbunden dammtorkning för att minska människors exponering för kemikalier som avgetts från plast och andra konsumentprodukter till inomhusluft och damm. Små barn ska undvika att leka med och suga på gammal plast, då den kan innehålla ämnen som EU har förbjudit sedan dess. Den som handlar plastvaror direkt från en leverantör utanför EU bör vara medveten om att de varorna inte innefattas av samma lagkrav som plastvaror inom EU [7].

En del av kemikalierna i produkter kan orsaka, bidra till eller förvärra allergisjukdomar och överkänslighet i luftvägar och hud. En betydande andel av befolkningen i länet uppger i MHE 23 att de är överkänsliga eller allergiska mot olika vanliga konsumtionsartiklar som kommer i kontakt med huden (tabell 9.5). Fler kvinnor än män rapporterar problem med överkänslighet eller allergi mot dessa produkter.

Kosmetika och hygienprodukter

Schampo, tvål, hudkräm, deodorant, parfym och hårfärg är produkter som vanligtvis innehåller konserveringsmedel, färg- och doftämnen, varav vissa kan vara allergiframkallande. Produkter för förlängning av ögonfransar och naglar kan även innehålla akrylater som kan vara allergiframkallande.

Hårfärg är en produkt som används av 85 procent av kvinnorna och 28 procent av männen (figur 10.5). Av dessa kvinnor och män svarar 9,3 respektive 5,2 procent att de upplever hudbesvär till följd av hårfärgningen.

Färgämnen används även i permanenta tatueringar där de kan orsaka akuta och långvariga allergiska hudreaktioner. Permanenta tatueringar är numera mycket vanliga. Medan det i MHE 15 var 16 procent som hade en permanent tatuering i Stockholms län så har siffran stigit till 23 procent i MHE 23. nästan fem procent av dessa uppger att de upplever hudbesvär av en permanent tatuering. Permanenta tatueringar är särskilt vanligt hos yngre personer och kvinnor (figur 10.5). Bland kvinnor i åldrarna 18–39 år svarar 39 procent att de har en permanent tatuering. Färgmedlet svart henna, som används vid tillfälliga tatueringar, kan också orsaka mycket starka allergiska hudreaktioner med blåsor och ärrbildning. I MHR 23 uppger 13 procent att de någon gång har haft en tillfällig tatuering med svart henna och 4,1 procent att de fått hudbesvär till följd av den (tabell 10.5). Även hennatatueringar är vanligare hos yngre kvinnor.

Närmiljön

Eftersom behovet av nya bostäder har ökat i Stockholms län har det blivit vanligare att använda mark för nybyggnation där det tidigare bedrivits industriell verksamhet. Många av dessa områden har förhöjda halter av markföroreningar som är skadliga för hälsan och dessutom kan byggindustrin ge upphov till stora mängder avfall som kan innehålla skadliga kemikalier. Exempel på farliga ämnen som kan finnas i förorenad mark till följd av industriell verksamhet är dioxiner, polycykliska aromatiska kolväten, per- och polyfluorerade ämnen och metaller som bly, koppar, barium och kvicksilver. Byggprojekt kan använda bergkross av granit som i vissa fall innehåller förhöjda halter av arsenik. Boende kan exponeras genom att andas in eller oavsiktligt få i sig jordpartiklar via luften. Barn är särskilt utsatta, dels för att de är kortare och därmed befinner sig närmare marknivån, dels för att de ofta stoppar händer – och ibland även jord – i munnen. Områden som ska användas till bostäder, lekparker, skolor och förskolor kallas för känslig mark och där gäller strängare riktvärden för nivåer av olika föreningar i marken än för övrig mark.

Inomhusmiljön bidrar till exponering för kemikalier via damm, som kan innehålla ftalater, bisfenoler och bromerade flamskyddsmedel från konsumentprodukter, elektronik, möbler och textilier. Även inomhus är små barn mer exponerade på grund av att de kryper på golvet och stoppar händerna i munnen.

Riskbedömning

Befolkningen i Stockholms län exponeras för ett flertal olika kemikalier från många olika källor, som mat och dricksvatten, konsumtions- och hygienartiklar, och inom-och utomhusluften. Nivåerna är relativt låga, men vissa grupper som barn och gravida kvinnor är känsligare och kan utsättas för högre nivåer än vad som rekommenderas. Dessutom kan exponering för flera olika kemikalier samtidigt påverka hälsan, även om halterna av enskilda ämnen understiger sina respektive gränsvärden – en så kallad cocktaileffekt. Vissa kemikalier är persistenta, vilket betyder att de ansamlas i naturen och i kroppen över tid, och kan därmed utgöra en fara för hälsan även många årtionden efter att de inte längre får produceras.

Det finns länder utanför EU där lagarna som styr produktionen och distributionen av kemikalier inte är lika stränga. Det innebär att direktimport av varor från länder utanför EU kan utgöra en risk för exponering för kemikalier som är förbjudna här. Både myndigheter och kommuner – genom förbud, riktlinjer, kampanjer och rådgivning – har ett stort ansvar för att minska spridningen av kemikalier i miljön. Det gäller även företag och enskilda konsumenter. Tillsammans behöver vi arbeta för att utveckla en mer hållbar och cirkulär ekonomi.