Sociala media-appar kan möjliggöra mer exakt uppskattning av miljöexponeringar

Frivilligt delad data från till exempel Twitter och Facebook kan ge miljöforskare ökad kunskap om befolkningens rörelsemönster och bidra till en riktigare bedömning av olika miljörisker, enligt professor Clive Sabel som föreläste på Karolinska institutet i maj.

Hur länge och hur ofta en person vistas på en viss plats bestämmer vilken typ av miljöpåverkan hen utsätts för. För att kunna göra riktiga uppskattningar av hälsoriskerna med olika miljöfaktorer behöver vi därför få bättre kunskap om befolkningens rörelsemönster och vanor. Under seminariet vid Institutet för miljömedicin på Karolinska Institutet den 23 maj pratade professor Clive Sabel från Aarhus Universitet om nya innovativa metoder som gör det möjligt för epidemiologer att lära sig mer genom att använda olika typer av individrelaterade data som delas frivilligt av personer i befolkningen.

Varför behövs nya metoder för att mäta befolkningens

rörelsemönster

Miljömedicinsk epidemiologi strävar ständigt efter att så korrekt och detaljerat som möjligt beskriva hur olika typer av miljöfaktorer påverkar befolkningens hälsa. Det kan till exempel handla om hur stor mängd partiklar hen har andats in under sin livstid, eller hur många nätters sömn hen har förlorat på grund av omgivningsbuller. Eftersom det sällan finns detaljerade uppgifter om hur en person rör sig i tid och rum är det här en stor utmaning. I vanliga fall har forskarna en hemadress att utgå ifrån när de uppskattar graden av en individs olika miljöexponeringar men utanför hemmet är osäkerheten ofta stor. Enkätstudier har varit ett klassiskt sätt inom epidemiologisk forskning att studera befolkningens vanor och aktivitetsmönster. Pålitligheten hos självrapporterade data går dock att ifrågasätta och så kallad enkättrötthet är ett ökande internationellt bekymmer och gör att svarsfrekvenserna i enkätundersökningar blir allt lägre.

”Aktiva” och ”passiva” bidragare

För att kunna uppskatta en individs exponering för olika miljöfaktorer mer specifikt, använder professor Sabel sig av kombinationer av data från olika typer av källor. I hans arbete kombineras uppgifter från ”traditionella” källor, som till exempel de nationella och lokala mätningarna av luftföroreningar, med satellitbaserade uppskattningar och med data från olika typer av frivilligt delade individrelaterade data. Denna typ av datainsamling brukar kallas ”crowd sourcing” och kan antingen komma från ”aktiva” eller ”passiva” bidragare. Aktiva bidragare är vanligtvis volontärer i forskningsstudier som bär med sig sensorer som samlar in data om exempelvis omgivningstemperatur eller luftföroreningar. Passiva deltagare är alla vi som bär med oss våra mobiltelefoner med någon typ av social media-app, som Google, Facebook, Twitter och så vidare, eller använder vissa typer av mätare av fysisk aktivitet, som Garmin, Fitbit eller Strava, och har gett dessa företag tillåtelse att använda våra platstjänster.

– Användningen av crowd sourcing är ett sätt att komma förbi enkättröttheten men det är oerhört viktigt att processen är etiskt försvarbar och att man inte inkräktar på människors integritet, sa Clive Sabel.

Text: Mare Löhmus, Sarah Wiklund
Foto: Matton (toppbild), Clive Sabel

Publicerad 2018-06-01

Senast ändrad 2021-11-05