Viktigt hantera oro när mark förorenats

Hälsorisker för människor i förorenade områden är en fråga som allt oftare engagerar arbets- och miljömedicinsk personal. Men hur ska risker bedömas och kommuniceras? Om det handlade en session på det arbets- och miljömedicinska vårmötet.

I december 2013 stängdes vattenverket i blekingeorten Kallinge av sedan höga halter av högfluorerade så kallade PFAS-ämnen upptäckts i dricksvattnet. 5 000 abonnenter berördes och efter en preliminär riskvärdering av Livsmedelsverket kopplades Arbets- och miljömedicin i Lund in för en mer djupgående analys av exponering och hälsorisker i befolkningen.

Många förorenade områden

Den här typen av frågeställningar hamnar allt oftare på arbets- och miljömedicinska enheters bord. Under sessionen, som arrangerades av arbets- och miljömedicinska sektionen vid Svenska Läkaresällskapet, lyftes flera exempel som dioxin- och metallföroreningar som härstammar från gamla fabriker, sågverk och industrier som tidigare legat på en plats där det nu står eller planeras skolor eller bostäder. Exemplen kom från de arbets- och miljömedicinska klinikerna i Lund, Linköping, Göteborg, Uppsala och Stockholm.

- Historiskt sett har Stockholm varit ett ledande industriområde, så naturligtvis finns många förorenade områden i regionen. Vi får ofta frågor från kommunernas miljökontor. Oftast råder det ingen ökad risk för hälsan, men de drabbade är nästan alltid väldigt oroliga, sa Antonios Georgelis, miljötoxikolog vid Centrum för arbets- och miljömedicin i Stockholm.

Hans exempel gällde en förskola och skola som är byggda på mark som tidigare användes av Försvarets forskningsanstalt och som nyligen visade sig vara förorenad av bland annat bly och kvicksilver.

Viktigt kommunicera med drabbade

Enligt riskbedömningen är det osannolikt att barn och personal har utsatts för hälsoskadliga doser under exponeringen men att området bör saneras för att uppfylla Naturvårdsverkets riktvärde för känslig mark.

- Personal och föräldrar till barnen i skolan och förskolan var upprörda och oroliga först. Men efter att vi haft stormöten och förklarat samband mellan exponeringsnivåer, risker och hälsa så lugnade folk ned sig, sa Antonios Georgelis.

Liknande erfarenheter hade man i Lund efter det förorenade vattnet i Kallinge sedan riskbedömningen landat i att exponeringen sannolikt inte inneburit en ökad risk för ohälsa på lång sikt på individnivå.

- Men ett dilemma man ska vara medveten om och som vi mötte i riskkommunikationen är att för den drabbade är en liten risk eller en ovanlig sjukdom fortfarande en risk och en sjukdom. Den drabbade tycker att varje riskökning är oacceptabel, sa Kristina Jakobsson, överläkare och verksamhetschef vid Arbets- och miljömedicin i Lund.

Att jobba med frågor kring förorenad mark handlar alltså mycket om medveten och noggrant förberedd riskkommunikation.

- Säger vi ja till ett uppdrag måste vi direkt börja jobba med en kommunikationsplan, sa Martin Tondel, överläkare vid Arbets- och miljömedicin i Uppsala.

Erfarenhetsutbyte behövs

Det är ofta på uppdrag av andra myndigheter, länsstyrelser eller kommuner som de arbets- och miljömedicinska enheterna runtom i Sverige blir inkopplade i riskbedömning av förorenad mark. Men i diskussionen som följde forskarnas exempelpresentationer konstaterades att det skulle vara bra med tydligare och gemensamma rutiner och metoder för den här sortens riskbedömningar. Alla verkade överens om att man vill bidra till riskbedömningar men att det är okej att säga nej om framförhållningen från uppdragsgivaren är för dålig.

- Vi vill finnas till hands om vi kan bidra, men om framförhållningen är för kort för att vi ska kunna göra en seriös riskbedömning måste vi säga nej, sa Ingela Helmfrid, biolog vid Arbets- och miljömedicin i Linköping.

- Vi säger också nej ibland. Men det viktiga är att finnas där och bidra med evidensbaserad kunskap, framförallt när folk tenderar att överdriva riskerna, sa Antonios Georgelis.

Slutligen konstaterades att ett sätt att närma sig gemensamma rutiner är att dela med sig av erfarenheter, exempelvis genom rapporter på webben.

- På webbsidan för Miljömedicinskt Centrum, VMC, vid Sahlgrenska universitetssjukhuset lägger vi upp alla miljömedicinska utredningar vi bidragit till, sa Helena Sandén, överläkare vid Arbets- och miljömedicin i Göteborg.

Helena Edström
Foto: Matton